De första skriftliga anteckningarna om vintertrafik över Kvarken härstammar från tiden för de långvariga krigen mellan Sverige och Ryssland under slutet av 1500-talet. Då var transporten av folk och gods särskilt stor över Kvarken och de som bodde på Björkö och Holmön måste stå till tjänst. År 1591 blev befälhavaren över krigsmännen i Öster- och Västerbotten, Per Bagge, också landshövding i de båda länen.
I Österbottens räkenskapsbok för år 1592 framgår det att han beviljade Björkö- och Holmöborna skattefrihet för forslandet av K. M:ts folk sommar, höst, vinter och vår. Denna frihet var dock beviljad ”på K. M:ts behag” och fråntogs Björköborna vid Bagges död 1599 medan Holmöborna fick behålla den åtminstone till hälften.
Vid en rannsakning som överste jägmästare Stellan Mörner höll på Korsholm den 20 juni 1614 framförde Björköborna sina klagomål, vilket resulterade i att Mörner tillskrev fogden på Korsholm, Erik Andersson, att denne i avvaktan på K. M:ts beslut skulle låta Björköborna få samma skattemässiga förmån som Holmöborna. Fogden satte in brevet i sina räkenskaper för år 1614 och beviljade skattefrihet för 4 mantal. Tyvärr så noterade Kronans revisor i kanten: ”bestås inthet uthan H. K. M:ts bref”. År 1617 ”hugnade” Gustav II Adolf slutligen Björköborna med skattelättnad och frihet från krigstjänst. År 1626 färdades Majestätet själv denna väg över Kvarken. På Björkö förvarades kungabreven i århundraden i byakistan och man var mycket stolta över sin särställning.
Från Stockholm var det lång väg till Österbotten både via Åbo eller runt Bottenviken. På sommaren fungerade det när båttrafiken var livlig, men på vintern kunde det ta en månad eller mer för ett brev från Stockholm till kuststäderna i Österbotten. Detta kunde man inte nöja sig med utan föreslog att posten skulle transporteras över Kvarken i stället för runt Bottenviken.
Den nya postgången blev dock för betungande, vilket framgår bl a av ett klagomål från Björköbönderna år 1675. I Österbotten byggdes på 1670-talet fyra postjakter. Dessa blev alltför tunga och visade sig även i övrigt vara olämpliga för posttrafiken och överlämnades därför till tullverket och amiralitet.
Den egentliga postvägen gick över Ålands hav. Sedan man konstaterat att isvägen över Kvarken ännu höll medan det var menföre på Ålands hav, började man överväga ett bättre utnyttjande av Kvarkenrutten. År 1698 fick postmästaren i Umeå order om att sända posten över Kvarken när detta med tanke på tryggheten var möjligt.
År 1702 begärde kammarkollegiet ett utlåtande av landshövdingen i Österbotten om möjligheterna att föra posten den vägen. Samma år utnämndes borgmästaren Johan Rydström till postmästare i Umeå och även till postinspektör i hela distriktet. Då ålåg det tydligen bönderna på Holmön att föra post till Vasa. Men vid jultiden 1708 hade man uppenbarligen fått nog, man vägrade då att ge sig iväg. Men postmästare Rydström, som själv ämnade deltaga för att göra en provtur, lyckades efter att ha hotat med laga åtgärder och mycken övertalning komma iväg den 6 januari 1709. Resan blev något äventyrlig på grund av svag is men kunde efter ett andra försök ändå genomföras. Rydström använde två slädar, i den ena fanns bräder för att ta sig över råkarna. Efter den resan som tog ett dygn, ansåg postmästaren att besättningen skulle utgöras av fyra män.
Trots stora kostnader användes genvägen över Kvarken flera gånger i början av år 1709, man kunde tack vare den spara in 90 mil mellan Umeå och Porkkala. Postmästaren i Vasa, Michel Gavelius (1693-1717) hade även åtskilligt att beställa med försök att ordna postgång över Kvarken. Också Christian Zimmerman, postmästare i Vasa 1736-1742, ägnade mycket tid åt att undersöka möjligheterna till postföring över Kvarken. Likaså förtäljer historien att postmästaren i Umeå, Olof Holmbaum, reste till Holmön för att undersöka saken.
År 1789 föreslog landshövding Tandefeldt inrättandet av en ny postlinje mellan Vasa och Umeå. Konungen godkände inte förslaget trots att landshövdingen fick i uppdrag att ordna med passagerartrafik över Kvarken. Skyldigheten att stå till tjänst med transporter måste många gånger ha känts som en tung börda, särskilt vintertid och i ofredstiden, när t ex lättnaderna i utskrivning av krigsfolk drogs in. Därom vittnar de många klagomålen och ansökningarna om lättnader. En av framställningarna från Holmöborna finns i avskrift bevarad i Holmöns byakista.
En ”sista” transport påtvingades Björköborna i mars 1809 då de skjutsade ”dödstågen över Kvarken”. Den ryska hären hade ockuperat ön under sitt plundringståg till Umeå. Med hundratals hästar gav de sig iväg över de upptornade ismassorna. Alla förråd av foder, ved, redskap, virke, husdörrar och t o m hela hus var förbrukade, uppbrända. Soldaterna klättrade över de vassa och hala iskanterna i en allt långsammare marsch. En efter en lade de sig ner och somnade för evigt. Det var lätt att hitta vägen tillbaka berättade skjutskarlarna.
Freden i Fredrikshamn, när Finland skildes från Sverige, påverkade inte förbindelserna över Kvarken. Redan 1816, 1821, 1822, 1829, 1832, 1839 och 1844 blev vintertrafiken ännu livligare. Från Vasa fraktade man mest spannmål, hampa, fisk, kött och fläsk. Från Sverige lärft i mindre mängder. Vissa vintrar låg trafiken nere, men 1850 och 1860-talen tycks ha varit gynnsamma. Genom tullkammaren i Vasa utklarerades mellan den 21 februari och 24 april 1855 inte mindre än 1426 hästforor.
År 1860 beslutade riksdagen att jordbruket skulle befrias från skyldigheten att föra post över Kvarken. Vintern 1867 for nämndeman Laitinen från Lillkyro så sent som den 13 maj över till Umeå med 92 foror lastade med 272 mattor rågmjöl. Sedan var trafiken ringa fram till 1880-talet och intensifierades 1888, 1893 och 1894. De åren var även persontrafiken betydande. Dels var det emigranter som använde denna genväg, dels sjömän som på vårsidan skulle återvända till sina fartyg som övervintrat i någon sydsvensk hamn. Vintern 1893 hände det vissa veckor att ända upp till 50 personer utvandrade den vägen, ofta med Amerika som mål. Den vintern gick också 1373 foror till Umeå, bl a lastade med smördrittlar.
Färden gick i allmänhet från Björkö via Holmögadd till Umeå eller också via Holmön, Ostnäs och Täfteå. Om förbindelserna mellan Holmön och Österbotten under de svåra åren 1916 och 1917 och vinterkriget 1939-40 finns det mycket att berätta, särskilt året 1917 när Holmön blev en räddningsstation för en stor mängd Österbottningar. Hos fyrpersonalen på Stora Fjäderägg var det ibland så fullbelagt att en familj fick lov att flytta ut i en bod för att bereda plats åt frusna, förfrusna, och på annat sätt skadade och olyckliga människor. Fiskarstugor ockuperades till bristningsgränsen och i Holmöhemmen var det tidvis fullbelagt. Glädjen att kunna hjälpa och tacksamheten över att bli hjälpt var stor, och starka och bestående band knöts.